From Island to Island
Från ö till ö
Von insel zu insel
Bonniers 1947
Page 5, Original in Swedish
“Göken gal. Sandkorn efter sandkorn pärlar nedför sluttningen. Ruvande ligger stenarna över sina skuggor.
Sittande på den till hälften illanddragna, till hälften undervattenytan liggande båtens stäv, blickar jag över havet.
Å, denna ö vid horisonten, flimrande i solgasset, med vit lysande strand!
Vit, vit smälter solen i havet.
Bara skymningen flyttar ön närmare mig, så ror jag över dit.
Bara båtens stora sår läks, så ror jag dit över. Bara jag hittar nya åror (de gamla tog stormen),
så ror jag över dit.
Bara jag kommer till kraft igen, så ror jag dit över.“
Page 6, Original in Swedish
Det tog mig ett helt liv att återhämta mig från födseln. Jag revs upp utan mina rötter ur denna jord, som jag sedan ständigt återsökte, men aldrig fann. I begynnelsen var allting ett enda skri, en enda smärta, en enda försakelse, ett enda öppet sår. Men sedan slöt sig såret till ett känsligt ärr, som kunde bryta upp om man rörde vid det. Ännu senare läkte det så bra att det knappt syntes mera; men det blödde innuti, det blödde inåt.
Allt jag gjorde i detta liv var att söka efter symboler för denna jord som ägde mina rötter.”
Year, Publisher
Page 9 , Original in German
(JJ check send full text)
“Ich brauchte ein ganzes Leben, um mich von meiner Geburt zu erholen. Man hatte mich aus meinen Wurzeln in dieser Erde gerissen – einer Erde, nach der ich unaufhörlich suchte, die ich jedoch niemals fand.
Am Anfang war alles ein einziger Schrei, ein einziger Schmerz, ein einziges Verlassensein, eine einzige offene Wunde. Doch dann schloss sich die Wunde zu einer empfindlichen Narbe, die bei der kleinsten Berührung wieder aufbrechen konnte. Später verheilte sie so vollständig, dass sie kaum noch sichtbar war; doch innerlich blutete sie weiter, sie blutete nach innen.
Alles, was ich in diesem Leben tat, war die Suche nach den Zeichen jener Erde, der meine Wurzeln gehörten.“.
Auto Translation English
Page 6
“The cuckoo calls. Grains of sand roll down the slope. The rocks lie brooding over their shadows. Sitting on the bow of the boat, half pulled ashore, half submerged, I gaze out over the sea.
Oh, that island on the horizon, shimmering in the sun, with its white, shining beach!
White, white, the sun melts into the sea.
As soon as dusk brings the island closer to me, I will row over there.
As soon as the boat’s large wound heals, I will row over there. As soon as I find new oars (the old ones were taken by the storm),
I will row over there.
Page 5
As soon as I regain my strength, I will row over there”.
Page 6
“It took me a lifetime to recover from birth. I was torn from my roots in this earth, which I constantly sought but never found. In the beginning, everything was one cry, one pain, one abandonment, one open wound. But then the wound closed into a sensitive scar that could break open if touched. Later still, it healed so well that it was barely visible anymore; but it bled inside, it bled inward.
All I did in this life was search for symbols of this earth that owned my roots”.